(erik)LINUSÖhman

Jag har ont i ryggen! Det är ett gammalt diskbråck som spökar.

Som Laban!

Han kan också spöka ibland. Ingen blir rädd för Laban och jag blir inte rädd över det onda i ryggen. Jag vet att det gör ont för att jag är otränad och avslappnad i området runt det gamla diskbråcket (låter som att jag vore hundra år gammal, det är jag ju inte).

 

På höger ringfingerknoge har jag sår. Det började som torr hud men vill aldrig läka. Ingen salva hjälper! Har haft det i ett par veckor. Igår blödde det! Lite lagomt spontant och olämpligt.

Vem spökar här?

- Ingen aning!

DÅ kan jag bli lite rädd. Infektion? ---> Inflammation? ---> Komplikation? ----> Amputation?! Slipper gärna bli av med ett finger, särskilt mitt guitarstrummingfinger...

 

Jag blir glad när jag läser allas statusuppdateringar på Facebook. Där karriären är perfekt, där allt klaffar och där ingen mår dåligt. De där själaglada mänskorna som har lyckats så bra. Som har en plats! Som gör skillnad...

 

Och så tänker jag på var jag själv står.

 

Nu tänker jag enbart på var jag står i förhållande till var jag vill vara, karriärsligt och själsligt och betydande utanför innersta kretsen, familjen, etc. Jag gör absolut inte vad jag ville göra. Läraryrket var något jag aldrig ville prova. Efter att jag fått mitt kall, ja, mitt kall; många snackar om kall men jag har vetat och känt och andats vad jag är ämnad att hålla på med sen den dag jag satte min fot på Musikhandledarlinjen första gången 2008.

 

Jag vill nå människor! Bejaka! Ge människor upplevelsen av musik. Tala om "varats olidliga lätthet", den anser jag uthärdlig med lite klapp och klang.

 

Vem når jag nu? Slackern? Mobbaren? Skolkaren?

 

Vill jag nå dem?

-Självklart!

 

Kan jag nå dem?

-Självklart!

 

Når jag dem i min roll som "lärare"?

-Nä, det gör jag inte. Jag stångar en vägg. En vägg jag aldrig skulle hamna framför. Hur blev det så? Hur försvann jag? Var tappade jag mig själv och hur plockar jag upp mig? Skärvorna av mig...

 

Glädjas åt andra är underbart! Jag unnar mina vänner och kollegor allt gott, de har kämpat och förtjänat allt de har fått... Jag önskar bara att jag också kunde möta glädjen en gång. Att få lyckas. Att få nå någon, några, ett helt gäng som faktiskt vill bli nådda... Som lärare är jag dömd på förhand; jag är en fiende, jag symboliserar något dåligt. Hur jag hamnade här har jag glömt för längesen. Jag vet bara vad jag känner: sorg. Sorg och ett obehagligt illamående. Kräkaskänslor!

 

Nu är jag ledsen. Jag har gjort mig ledsen. Jag sparkar liksom igång hela karusellen när jag skriver... Kanske ska strunta i att publicera det här... Å andra sidan har jag inga besökare. Lat mans dagbok! Tänk om jag orkade fatta en jäkla penna...

Facebook; Här ser jag vad som hänt.. Här får jag reda på det. Att du är död. Cancern tog dig. Borta. Slocknad... Jag har knappt träffat dig. Hur har du kunnat göra sånt intryck? Hur har du lämnat såna spår? Jag kan dina sånger, fast jag aldrig hört dig sjunga. Aldrig spelat med dig, annat än indirekt. Hur jag saknar dig! Du är så bra. Vilken lirare... Dan Kjellin! Du fattas oss alla, vi som känner dig, vi som aldrig fick lära känna dig och vi som känt någon som dig. Sov i ro, Dan. Vi tycker mycket om dig och tack för önskan om rik dag på jorden.

Skriver blogg fastän det är Twitter som gäller. Kort och koncist, inga utsvängningar och jidder, bara "tjabba, tjarå, hashtag kungen" snabel-a centrala Hudiksvall.

Jag plitar ner det här ändå, jag tycker det är svårt att vara kort och komplicerat att förstå. Är inte så fyrkantig så hashtaggar känns inte heller användbart en gång, det är som dyslexi fast tvärtom: Jag har svårt att bryta ner och tagga hit och tagga dit och twittra ner en för mig meningslös refräng, en strofisk dikt utan poäng, som en banana split utan maräng... Fast smaken är som baken. Att jag ens håller mig vaken! Borde sova, det blir tidig morgon, frukostgröt och köksradio, men i sällskap av de bästa jag kan tänka mig att dela tidig lördagsmorgon med. Så nu bloggar jag nog inget mer om det.

Att det gått över ett år sen jag skrev senast! Så kan det gå. Känns som om det var nyss jag satt och skrev här men tiden går och är knapp och allt vad det heter.

 

Men, I'm still standing, andas och finns!

 

Vad har hänt sen sist? Massor! Min bäbis har blivit ett barn, jag har lagt på mig tio kilo extra vikt och jag har för tillfället 7-10 olika arbetsgivare... Men jut nu orkar jag inte skriva om nånting. Go figure!

Jag har börjat noja mig över (min) vikt. Ställer mig på vågen. 81 kg!!! WTF?! Jag som nyss vägde 76!! Så nu börjar en kamp emot vågen för undertecknad och den lär bli konstig. Å andra sidan vet jag att jag har ätit dåligt sedan jäntan föddes, så jag vet ju vad som måste ändras på. Däremot kan det vara svårt att ändra på ett invant beteende.

Men tack vare det interna nätet, som är så externt som det bara kan vara har jag hjälp av matdagboken.se där jag kan journalföra vad jag stoppar i mig för skit. Som igår kväll: 1 semla, ½ paket Ballerina Kex  och dessförinnan pannkakor med ordentligt sockersötad jordgubbssylt... Vad är det för kosthållning, mina damer och herrar? -Dålig!

Jag har upptäckt att jag gnäller mycket i den här bloggen. Men tydligen anklagar jag även andra för att gnälla. Min fru, Jenny påstår att jag sagt att hon bara bitchade hela dagen igår. "Inte alls", svarar jag "Du var glad på kvällen.." Hur charmig är jag då, egentligen?? Inte särskilt, just nu. Men det finns hopp om bätting ;)

Jag är fortfarande sjuk. Snorig till tusen och halsen känns tilltäppt som en "Jagvetintevad".

Gårdagens besök till Barnhälsovården gjorde inte saken bättre, då det diskuterades Lias framtida eventuella vaccinationer, bl.a. mot pneumokocker. Pneumokocker täpper till spädbarnsstrupen så snabbt att de i princip kvävs innan någon vet ordet av. Känns ju bra att pappskallepappa vaknar varje morgon med igentäppt hals och sedan inte kan hålla sig ifrån att pussa på världens bästa bäbis... Jag hoppas att jag snart tillfrisknar så att inte Lia insjuknar. Just nu sover hon så där sött som bara bäbisar kan sova, så att pappas hjärta smälter så där som bara en pappas hjärta kan smälta.

Jag tror att jag kommer försöka hålla mig till enskilda ämnen i fotsatt bloggande. Vet inte vad som kommer dyka upp i skallen, men som gammal poet och allmän byfåne lär nog än det ena än det andra journalföras här i bloggosfären (å, vad jag är löjlig). Blogg och blogg, förresten. Det kan lika gärna bli ett klotterplank, en v-logg eller en bilddagbok av det hela. Rätt vad det är dyker sångtexter eller annan poesi upp. Hmm... maknadsföing via blogg... Att ingen tänkt på deeet tidigare ;)

|
|
|
V

Om ingen fattade det så bloggade Plura under marknadsförandet av Eldkvarn-albumet "Svart Blogg", så jag lekte ironisk skämtare ovan.

Sjuk och trött och grinig. Gnällig som en gammal gubbe, i väntan på dialys. Ja, det är inte lätt att vara kille och sjuk har det sagts mig. Men hur gör jag då för att kurera mig??

Jo: Jag tar en lååång promenad med hundarna. Viker av från Brunnshusgatan, till vänster och pulsar nerför backen mellan korsningen Bergsgatan-Norra Kyrkogatan och gamla tobaksmonopolets gigantiska byggnadskomplex (eller ja, gigantiskt och gigantiskt, men tänk på att jag bor i Härnösand - inte New York). Allt detta för att ta mig in på en glashal gångväg där hundarna kan göra ifrån sig obemärkt så att jag slipper nöjet att knalla runt halva stan med två svarta påsar som väger tungt o luktar illa.

Vidare över Hernöverkens parkering, här är halt, halt, halt och sedan förbi DK Bottens klubblokaler och ut på Sälsten. Det är varmt ute och jag är varmt klädd och jag svettas som en spädgris över öppen eld.

Så hur fortsätter promenaden??

Jo: Jag och hundarna hoppar runt mellan de istäckta stenarna, ut mot klipporna på Sälsten. Hur ska jag orka gå hem, det här är ju jätteutmattande.. "Jag vet! Jag tar o lirar lite munspell för glatta livet så att jag blir andfådd och får en tillstymmelse till blodsmak i halsen!!"

Är det sedan konstigt att jag blir än mer trött och sjuk och grinig och gnällig som arton sexuellt frustrerade gamla gubbar, i väntan på dialyssköterskan som är jättesnygg men som också är alldeles för ointresserad av äldre män. Jag gnäller och gnäller om hur sjuk och hur trött jag är och drar ner humöret hos alla runtomkring mig..

Hur gör jag då för att hålla humöret uppe??

Jo: Viss tröst har jag i en söt bäbis. Min bäbis! Lia ♥ min sötaste dotter. Å andra sidan är Lia ganska sur idag och gillar inte sin pappa som är snorig och kraxig och gnällig. Så viss annan tröst har jag i en kopp kaffe och en hembakt semla. Kan det bli bättre? Jadå, en glad fru, en nyäten och glad Lia och två nöjda hundar plus en tre i Norrstaden som heter duga ;)

Så jag må vara sjuk och jag må vara grinig. Svettig som en spädgris och ack, så trött... Men jag har det ju rätt bra ändå, eller hur.

5 över 23:30! Tjugofem i tolv på natten, på ett lakan bredvid katten ligger mor och dotter Öhman, som två änglar i mitt ögas omfång. I sidoseendet, i periferin ligger de och myser som bara ett mamma och ett barn kan göra.

Själv ligger jag på mage, som en annan fjortis med laptopen framför mig och knackar ner en massa meningslösa tankar som jag ändå säkert glömt i morgon bitti. Men det kanske är lika bra att skriva av sig innan det är dags att kliva på återtåget till Hell Valley för ännu ett arbetspass à 24 timmar.

Men kanske har jag gjort mig förtjänt av att vara fjortis. Att vara nördig o blogga en stund, twittra någon rad, kolla mailen, like-a vad som like-as bör på Facebook och sedan kyssa mina tjejer godnatt och slumra några timmar. How about that?! Sounds like a plan!

Av all fysisk smärta jag själv hittills utstått så tror jag inte att jag vet någon smärta värre än när ryggen smärtar ihop sig. I bästa fall lyckas jag svära mig blå och gråta blod medan jag tar itu med dagens alla bestyr. Värken är värre än den hårdaste pungspark och jag känner mig begränsad i vad jag än gör.

Ryggont är ett jäkla aber! Irriterar som en envis geting i juli och värker som tusen små epiduralnålar (jotack, jag har gjort en lumbarpunktion så jag kan allt relatera till epiduralbedövningsnålssmärta).

Men vad som just nu känns värst är att jag vet så väl att jag har det onödiga ryggontet pga att jag burit runt Lia (min käraste dotter) på axeln och belastat nacke, rygg och skuldror in absurdum. Så jag känner mig heldum! Nu ska jag sluta klaga. Gnällbloggar är för överklassen (kolla in Katrin Nazütomierzka eller någon av de andra gökarna för vidare gnällande eller rentav trevligheter)!