Körsång & Trynorglar...
Kör, på Kramfors Kulturskola med Musikhandledarna Linus & Ubbe! Min första vecka som vicka för mestaste Markus (med K) rullar på och idag körades gymnasiegänget ihop med mig och Ubbe på eftermiddagen, runt flygeln.
Det köptes vingar för pengarna, knackades på pärleportar, samt att vi alla behövde en sång och var trötta på att använda teknologi. Jag antog en passiv ledarroll, spelade ringrostigt komppiano och bekantademig med gruppen.
I dyningarna efter körstormen satte vi oss (Ubbe o jag) ner för att planera kommande körpass. Jag har att göra med en härlig individ. Ubbe är gärna öppen för idéer och vi kan diskutera o planera rätt bra ihop.
Känns nästan som att vara tillaka på Musikhandledarlinjen å planera lots, fast det nu är på riktigt.
Ubbe reagerade dock på något jag sa: att jag är munspelskursledare i S-vall fastän jag själv inte tycker att jag är bra på det. Fan, sa Ubbe - om Du är kursledare är det väl klart att du kan spela! Själv tycker jag att jag är rätt blaha-blaha, men jag är en Musikhandledare och jag VILL att människor ska mötas i musiken.
Men då jag ibland har sämre dagar då det gäller mina trynorgelskills bestämde jag mig att köra munspelsmusikteori med mina 2 spelgrupper.
Oj, som det gick hem!
Jag har hittills aldrig känt mig så nöjd med min munspelsledarinsats som jag gjorde idag - allt klaffade! Jag var (ibland) skitbra på att förklara teorin o kursdeltagarna verkade helnöjda. Och sicket lir, sen! Som en jamsession med Sonny Boy Williamson och jag pedagogade ner en massa melodier jag inte ens visste att jag kunde o ändrade då o då för att skapa variation åt gruppen.
Ubbe är alltså en mycket bra, inspirerande person och en mycketklok sådan: "om Du är kursledare är det väl klart du kan spela" Ja, jäklar Ubbe - det kunde jag visst =D
Det köptes vingar för pengarna, knackades på pärleportar, samt att vi alla behövde en sång och var trötta på att använda teknologi. Jag antog en passiv ledarroll, spelade ringrostigt komppiano och bekantademig med gruppen.
I dyningarna efter körstormen satte vi oss (Ubbe o jag) ner för att planera kommande körpass. Jag har att göra med en härlig individ. Ubbe är gärna öppen för idéer och vi kan diskutera o planera rätt bra ihop.
Känns nästan som att vara tillaka på Musikhandledarlinjen å planera lots, fast det nu är på riktigt.
Ubbe reagerade dock på något jag sa: att jag är munspelskursledare i S-vall fastän jag själv inte tycker att jag är bra på det. Fan, sa Ubbe - om Du är kursledare är det väl klart att du kan spela! Själv tycker jag att jag är rätt blaha-blaha, men jag är en Musikhandledare och jag VILL att människor ska mötas i musiken.
Men då jag ibland har sämre dagar då det gäller mina trynorgelskills bestämde jag mig att köra munspelsmusikteori med mina 2 spelgrupper.
Oj, som det gick hem!
Jag har hittills aldrig känt mig så nöjd med min munspelsledarinsats som jag gjorde idag - allt klaffade! Jag var (ibland) skitbra på att förklara teorin o kursdeltagarna verkade helnöjda. Och sicket lir, sen! Som en jamsession med Sonny Boy Williamson och jag pedagogade ner en massa melodier jag inte ens visste att jag kunde o ändrade då o då för att skapa variation åt gruppen.
Ubbe är alltså en mycket bra, inspirerande person och en mycketklok sådan: "om Du är kursledare är det väl klart du kan spela" Ja, jäklar Ubbe - det kunde jag visst =D
Chugga-chugga-chugga...
Tisdag kväll, i Sundsvall City. Munspel och gemenskap, kokta ägg och kokad kola. Jag var som en strykrädd hund innan kursstart. Noll koll. Handledare under construction... Men det gick bra. Ja, det kändes så fantastiskt bra. Som pånyttfödd i pedagogiken, den jag saknat, den som fattats mig så länge. Gamla älskade musikhandledartänk! Mina kursdeltagare verkar nöjda med mig som handledare. Nybörjargruppen var glada att få testa något avancerat och intensivkursdeltagarna var glada att få börja basic. Hur härligt som helst. Musik är fantastiskt på det viset. Att alla uppskattar att mötas, oavsett erfarenhet och bakgrund för att musicera tillsammans. Och det visste nog ingen innan de anmälde sig till kursen, så kanske har de tur att de har en musikhandledare till instruktör/inspiratör... Vem vet? ;)
Muskelvärk och musikhandledning!
Skuggboxning. Höger fot fram, vänster fot bak. Sextio sekunder, si och så många repetitioner för att sedan sätta vänstern i fronten och högern.
Känner mig oerhört löjlig framför hallspegeln, jabbandes som den överviktig lättviktare jag antar att jag borde vara. Men har man varit förkyld så har man och då väljer man bort att gå till Landgrenhallen och boxas med (mot?) riktiga människor. Spegelbilden duger åt skuggboxning à la Amateur Oehman.
Men shit, pommes frites i Midsommarkransen sicken jäkla muskelvärk jag har idag!
Tre dagars jabbande plus blygsam styrketräning och långpromenad, hoppandes mellan klipporna på Sälsten i sällskap av två halvgalna hundar, in the aftermath av en ordentlig förkylning för att vara jag har tärt på kroppen å det absurdaste.
Dessutom!
Tisdagen bjöd på inskolning inför förhoppningsvist kommande vikariat på Särskolan i Kramfors. Här kommer jag att vikariera för världens mesta Markus Mohlin. Musikhandledare och allmänt jätteglad person som behöver ledigt från jobbet fram till sommaren.
Att ha traglat på i snart ett år, för det är snart ett år sedan jag gick ut Musikhandledarlinjen har varit både väldigt kul och väldigt påfrestande.
Ända sedan examinering har jag kretsat runt ett ställe. HVB-hemmet i Hälledal (namnet får ni gissa själva).
Här har jag kämpat och brunnit för att införa estetisk verksamhet i den dagliga verksamheten. Jag har gått ständigt bet och blivit mycket besviken, tvivlat på mig själv som pedagog och svurit mig blå över min situation.
Jag har haft individuella musikmöten med klienter. Mött schizofreni med rytmik, behandlat alkoholdemens med Elvis Presley och sjungit visor med människor som funnit visorna skrämmande.
Jag har mött glädje, sett social och motorisk utveckling och vunnit förtroende hos människor som tappat förtroende för sig själv och världen.
Men alla sagor har tyvärr ett slut och efter att ha stångat pannan blodig för att få återuppta verksamheten gav jag upp och vickade kvar som skötare.
Strax innan jul fick jag ett samtal ifrån en rektor i Ånge. Jag blev erbjuden en åttioprocents tjänst som musiklärare på en högstadieskola och efter mycket om och men tackade jag ja. Att möta skolungdomar med musiken skiljer sig avsevärt från att möta vuxna med psykiska problem, men attans bananer så roligt det var att gå in i en grupp med musik, musik, musik!
Min vistelse i Ånge blev mycket kort (ja, eller det beror ju på hur man ser på saken, men, men). Många olika saker spelade in, men det tar vi en annan gång.
Så där stod jag plötsligt tillbaka i Hälledal. Utan musikverksamhet och med en märkbart svårskuren atmosfär gentemot mig... Men så ringde jag, på ett tips till ovan nämnda Markus Mohlin och på den vägen är det.
Det känns jättekul att hoppa på en musikhandledartjänst. Hur kul som helst, faktiskt och jag hoppas kunna fylla den funktion som Markus har i verksamheten. Jag tror i alla fall att jag kan vara ett rättvist substitut i några månader och tar ju mer än gärna åt mig den fantastiska arbetslivserfarenheten.
Men!
I morgon ska jag åter upp till Kramfors, så det är nog bäst att säga godnatt, pussa mina tjejer (jodå, jag har två) och blunda en stund.
Godnatten, Internetgenerationen!
Ps. "Mina tjejer" är alltså min hustru (Jenny) och min dotter (Lia). I ärlighetens namn har jag två tjejer till: min katt (Asta) och min jämtetik (Waiikie). Dessutom har jag en kille: min jämtehane (Tello). Så! Det var ett onödigt avstickar-PS, men det var det värt ;)
Känner mig oerhört löjlig framför hallspegeln, jabbandes som den överviktig lättviktare jag antar att jag borde vara. Men har man varit förkyld så har man och då väljer man bort att gå till Landgrenhallen och boxas med (mot?) riktiga människor. Spegelbilden duger åt skuggboxning à la Amateur Oehman.
Men shit, pommes frites i Midsommarkransen sicken jäkla muskelvärk jag har idag!
Tre dagars jabbande plus blygsam styrketräning och långpromenad, hoppandes mellan klipporna på Sälsten i sällskap av två halvgalna hundar, in the aftermath av en ordentlig förkylning för att vara jag har tärt på kroppen å det absurdaste.
Dessutom!
Tisdagen bjöd på inskolning inför förhoppningsvist kommande vikariat på Särskolan i Kramfors. Här kommer jag att vikariera för världens mesta Markus Mohlin. Musikhandledare och allmänt jätteglad person som behöver ledigt från jobbet fram till sommaren.
Att ha traglat på i snart ett år, för det är snart ett år sedan jag gick ut Musikhandledarlinjen har varit både väldigt kul och väldigt påfrestande.
Ända sedan examinering har jag kretsat runt ett ställe. HVB-hemmet i Hälledal (namnet får ni gissa själva).
Här har jag kämpat och brunnit för att införa estetisk verksamhet i den dagliga verksamheten. Jag har gått ständigt bet och blivit mycket besviken, tvivlat på mig själv som pedagog och svurit mig blå över min situation.
Jag har haft individuella musikmöten med klienter. Mött schizofreni med rytmik, behandlat alkoholdemens med Elvis Presley och sjungit visor med människor som funnit visorna skrämmande.
Jag har mött glädje, sett social och motorisk utveckling och vunnit förtroende hos människor som tappat förtroende för sig själv och världen.
Men alla sagor har tyvärr ett slut och efter att ha stångat pannan blodig för att få återuppta verksamheten gav jag upp och vickade kvar som skötare.
Strax innan jul fick jag ett samtal ifrån en rektor i Ånge. Jag blev erbjuden en åttioprocents tjänst som musiklärare på en högstadieskola och efter mycket om och men tackade jag ja. Att möta skolungdomar med musiken skiljer sig avsevärt från att möta vuxna med psykiska problem, men attans bananer så roligt det var att gå in i en grupp med musik, musik, musik!
Min vistelse i Ånge blev mycket kort (ja, eller det beror ju på hur man ser på saken, men, men). Många olika saker spelade in, men det tar vi en annan gång.
Så där stod jag plötsligt tillbaka i Hälledal. Utan musikverksamhet och med en märkbart svårskuren atmosfär gentemot mig... Men så ringde jag, på ett tips till ovan nämnda Markus Mohlin och på den vägen är det.
Det känns jättekul att hoppa på en musikhandledartjänst. Hur kul som helst, faktiskt och jag hoppas kunna fylla den funktion som Markus har i verksamheten. Jag tror i alla fall att jag kan vara ett rättvist substitut i några månader och tar ju mer än gärna åt mig den fantastiska arbetslivserfarenheten.
Men!
I morgon ska jag åter upp till Kramfors, så det är nog bäst att säga godnatt, pussa mina tjejer (jodå, jag har två) och blunda en stund.
Godnatten, Internetgenerationen!
Ps. "Mina tjejer" är alltså min hustru (Jenny) och min dotter (Lia). I ärlighetens namn har jag två tjejer till: min katt (Asta) och min jämtetik (Waiikie). Dessutom har jag en kille: min jämtehane (Tello). Så! Det var ett onödigt avstickar-PS, men det var det värt ;)
