Var är jag?
Jag blir glad när jag läser allas statusuppdateringar på Facebook. Där karriären är perfekt, där allt klaffar och där ingen mår dåligt. De där själaglada mänskorna som har lyckats så bra. Som har en plats! Som gör skillnad...
Och så tänker jag på var jag själv står.
Nu tänker jag enbart på var jag står i förhållande till var jag vill vara, karriärsligt och själsligt och betydande utanför innersta kretsen, familjen, etc. Jag gör absolut inte vad jag ville göra. Läraryrket var något jag aldrig ville prova. Efter att jag fått mitt kall, ja, mitt kall; många snackar om kall men jag har vetat och känt och andats vad jag är ämnad att hålla på med sen den dag jag satte min fot på Musikhandledarlinjen första gången 2008.
Jag vill nå människor! Bejaka! Ge människor upplevelsen av musik. Tala om "varats olidliga lätthet", den anser jag uthärdlig med lite klapp och klang.
Vem når jag nu? Slackern? Mobbaren? Skolkaren?
Vill jag nå dem?
-Självklart!
Kan jag nå dem?
-Självklart!
Når jag dem i min roll som "lärare"?
-Nä, det gör jag inte. Jag stångar en vägg. En vägg jag aldrig skulle hamna framför. Hur blev det så? Hur försvann jag? Var tappade jag mig själv och hur plockar jag upp mig? Skärvorna av mig...
Glädjas åt andra är underbart! Jag unnar mina vänner och kollegor allt gott, de har kämpat och förtjänat allt de har fått... Jag önskar bara att jag också kunde möta glädjen en gång. Att få lyckas. Att få nå någon, några, ett helt gäng som faktiskt vill bli nådda... Som lärare är jag dömd på förhand; jag är en fiende, jag symboliserar något dåligt. Hur jag hamnade här har jag glömt för längesen. Jag vet bara vad jag känner: sorg. Sorg och ett obehagligt illamående. Kräkaskänslor!
Nu är jag ledsen. Jag har gjort mig ledsen. Jag sparkar liksom igång hela karusellen när jag skriver... Kanske ska strunta i att publicera det här... Å andra sidan har jag inga besökare. Lat mans dagbok! Tänk om jag orkade fatta en jäkla penna...
Kommentarer
Trackback
