Spöka!
Jag har ont i ryggen! Det är ett gammalt diskbråck som spökar.
Som Laban!
Han kan också spöka ibland. Ingen blir rädd för Laban och jag blir inte rädd över det onda i ryggen. Jag vet att det gör ont för att jag är otränad och avslappnad i området runt det gamla diskbråcket (låter som att jag vore hundra år gammal, det är jag ju inte).
På höger ringfingerknoge har jag sår. Det började som torr hud men vill aldrig läka. Ingen salva hjälper! Har haft det i ett par veckor. Igår blödde det! Lite lagomt spontant och olämpligt.
Vem spökar här?
- Ingen aning!
DÅ kan jag bli lite rädd. Infektion? ---> Inflammation? ---> Komplikation? ----> Amputation?! Slipper gärna bli av med ett finger, särskilt mitt guitarstrummingfinger...
Peppar, peppar, ta i trä!
Fingerbråck? -Usch och blä!
Var är jag?
Jag blir glad när jag läser allas statusuppdateringar på Facebook. Där karriären är perfekt, där allt klaffar och där ingen mår dåligt. De där själaglada mänskorna som har lyckats så bra. Som har en plats! Som gör skillnad...
Och så tänker jag på var jag själv står.
Nu tänker jag enbart på var jag står i förhållande till var jag vill vara, karriärsligt och själsligt och betydande utanför innersta kretsen, familjen, etc. Jag gör absolut inte vad jag ville göra. Läraryrket var något jag aldrig ville prova. Efter att jag fått mitt kall, ja, mitt kall; många snackar om kall men jag har vetat och känt och andats vad jag är ämnad att hålla på med sen den dag jag satte min fot på Musikhandledarlinjen första gången 2008.
Jag vill nå människor! Bejaka! Ge människor upplevelsen av musik. Tala om "varats olidliga lätthet", den anser jag uthärdlig med lite klapp och klang.
Vem når jag nu? Slackern? Mobbaren? Skolkaren?
Vill jag nå dem?
-Självklart!
Kan jag nå dem?
-Självklart!
Når jag dem i min roll som "lärare"?
-Nä, det gör jag inte. Jag stångar en vägg. En vägg jag aldrig skulle hamna framför. Hur blev det så? Hur försvann jag? Var tappade jag mig själv och hur plockar jag upp mig? Skärvorna av mig...
Glädjas åt andra är underbart! Jag unnar mina vänner och kollegor allt gott, de har kämpat och förtjänat allt de har fått... Jag önskar bara att jag också kunde möta glädjen en gång. Att få lyckas. Att få nå någon, några, ett helt gäng som faktiskt vill bli nådda... Som lärare är jag dömd på förhand; jag är en fiende, jag symboliserar något dåligt. Hur jag hamnade här har jag glömt för längesen. Jag vet bara vad jag känner: sorg. Sorg och ett obehagligt illamående. Kräkaskänslor!
Nu är jag ledsen. Jag har gjort mig ledsen. Jag sparkar liksom igång hela karusellen när jag skriver... Kanske ska strunta i att publicera det här... Å andra sidan har jag inga besökare. Lat mans dagbok! Tänk om jag orkade fatta en jäkla penna...
Till Dan
Facebook; Här ser jag vad som hänt.. Här får jag reda på det. Att du är död. Cancern tog dig. Borta. Slocknad... Jag har knappt träffat dig. Hur har du kunnat göra sånt intryck? Hur har du lämnat såna spår? Jag kan dina sånger, fast jag aldrig hört dig sjunga. Aldrig spelat med dig, annat än indirekt. Hur jag saknar dig! Du är så bra. Vilken lirare... Dan Kjellin! Du fattas oss alla, vi som känner dig, vi som aldrig fick lära känna dig och vi som känt någon som dig. Sov i ro, Dan. Vi tycker mycket om dig och tack för önskan om rik dag på jorden.
Bloggin'
Skriver blogg fastän det är Twitter som gäller. Kort och koncist, inga utsvängningar och jidder, bara "tjabba, tjarå, hashtag kungen" snabel-a centrala Hudiksvall.
Jag plitar ner det här ändå, jag tycker det är svårt att vara kort och komplicerat att förstå. Är inte så fyrkantig så hashtaggar känns inte heller användbart en gång, det är som dyslexi fast tvärtom: Jag har svårt att bryta ner och tagga hit och tagga dit och twittra ner en för mig meningslös refräng, en strofisk dikt utan poäng, som en banana split utan maräng... Fast smaken är som baken. Att jag ens håller mig vaken! Borde sova, det blir tidig morgon, frukostgröt och köksradio, men i sällskap av de bästa jag kan tänka mig att dela tidig lördagsmorgon med. Så nu bloggar jag nog inget mer om det.
Still standing!
Att det gått över ett år sen jag skrev senast! Så kan det gå. Känns som om det var nyss jag satt och skrev här men tiden går och är knapp och allt vad det heter.
Men, I'm still standing, andas och finns!
Vad har hänt sen sist? Massor! Min bäbis har blivit ett barn, jag har lagt på mig tio kilo extra vikt och jag har för tillfället 7-10 olika arbetsgivare... Men jut nu orkar jag inte skriva om nånting. Go figure!
Körsång & Trynorglar...
Kör, på Kramfors Kulturskola med Musikhandledarna Linus & Ubbe! Min första vecka som vicka för mestaste Markus (med K) rullar på och idag körades gymnasiegänget ihop med mig och Ubbe på eftermiddagen, runt flygeln.
Det köptes vingar för pengarna, knackades på pärleportar, samt att vi alla behövde en sång och var trötta på att använda teknologi. Jag antog en passiv ledarroll, spelade ringrostigt komppiano och bekantademig med gruppen.
I dyningarna efter körstormen satte vi oss (Ubbe o jag) ner för att planera kommande körpass. Jag har att göra med en härlig individ. Ubbe är gärna öppen för idéer och vi kan diskutera o planera rätt bra ihop.
Känns nästan som att vara tillaka på Musikhandledarlinjen å planera lots, fast det nu är på riktigt.
Ubbe reagerade dock på något jag sa: att jag är munspelskursledare i S-vall fastän jag själv inte tycker att jag är bra på det. Fan, sa Ubbe - om Du är kursledare är det väl klart att du kan spela! Själv tycker jag att jag är rätt blaha-blaha, men jag är en Musikhandledare och jag VILL att människor ska mötas i musiken.
Men då jag ibland har sämre dagar då det gäller mina trynorgelskills bestämde jag mig att köra munspelsmusikteori med mina 2 spelgrupper.
Oj, som det gick hem!
Jag har hittills aldrig känt mig så nöjd med min munspelsledarinsats som jag gjorde idag - allt klaffade! Jag var (ibland) skitbra på att förklara teorin o kursdeltagarna verkade helnöjda. Och sicket lir, sen! Som en jamsession med Sonny Boy Williamson och jag pedagogade ner en massa melodier jag inte ens visste att jag kunde o ändrade då o då för att skapa variation åt gruppen.
Ubbe är alltså en mycket bra, inspirerande person och en mycketklok sådan: "om Du är kursledare är det väl klart du kan spela" Ja, jäklar Ubbe - det kunde jag visst =D
Det köptes vingar för pengarna, knackades på pärleportar, samt att vi alla behövde en sång och var trötta på att använda teknologi. Jag antog en passiv ledarroll, spelade ringrostigt komppiano och bekantademig med gruppen.
I dyningarna efter körstormen satte vi oss (Ubbe o jag) ner för att planera kommande körpass. Jag har att göra med en härlig individ. Ubbe är gärna öppen för idéer och vi kan diskutera o planera rätt bra ihop.
Känns nästan som att vara tillaka på Musikhandledarlinjen å planera lots, fast det nu är på riktigt.
Ubbe reagerade dock på något jag sa: att jag är munspelskursledare i S-vall fastän jag själv inte tycker att jag är bra på det. Fan, sa Ubbe - om Du är kursledare är det väl klart att du kan spela! Själv tycker jag att jag är rätt blaha-blaha, men jag är en Musikhandledare och jag VILL att människor ska mötas i musiken.
Men då jag ibland har sämre dagar då det gäller mina trynorgelskills bestämde jag mig att köra munspelsmusikteori med mina 2 spelgrupper.
Oj, som det gick hem!
Jag har hittills aldrig känt mig så nöjd med min munspelsledarinsats som jag gjorde idag - allt klaffade! Jag var (ibland) skitbra på att förklara teorin o kursdeltagarna verkade helnöjda. Och sicket lir, sen! Som en jamsession med Sonny Boy Williamson och jag pedagogade ner en massa melodier jag inte ens visste att jag kunde o ändrade då o då för att skapa variation åt gruppen.
Ubbe är alltså en mycket bra, inspirerande person och en mycketklok sådan: "om Du är kursledare är det väl klart du kan spela" Ja, jäklar Ubbe - det kunde jag visst =D
Vaccination
"Håll hennes händer" säger sköterskan. Lia ligger på rygg och jollrar. Hon tittar upp på mig och skrattar. Jag möter hennes blick. Försöker behålla lugnet medan jag håller hennes händer i mina. Jag pratar med henne. Hon skrattar och jollrar. Hon är en stjärna som på något magiskt konstigt sätt väcker tusen superstarka känslor hos mig bara genom att le. Hon är glad och nöjd, Hon litar på pappa som alltid gör allt han kan för att hon ska känna sig trygg och älskad. Sköterskorna räknar ner från tre och sticker varsin kanyl i Lias lår... Lia hajar till. Hon stirrar mig i ögonen i en sekund som lika gärna kunde vara en timma. Sedan vrålar hon av rädsla och chock och smärta. Hon skriker och sprattlar och tårarna BOKSTAVLIGEN sprutar ur hennes vackra blåa superledsna ögon. "Nu kan hon få komma till pappa o bli tröstad", säger sköterskan. Jag trycker Lia mot mitt bröst och kramar henne. Hon jollrar osammanhängande och pratgråter. När hon hoppar över till sin mammas famn möts våra blickar igen. Jag känner att hon vill uttrycka från djupet av sitt bäbishjärta: "Varför, pappa? Varför?!" Jag drar slutsatsen att jag alltid kommer att våndas inför framtida vaccinationer. Och Lia lär ju inte gilla läget heller, för den delen. Men då är det skönt att veta att min bäbis ändå älskar mig, trots sveket hos Barnhälsovården ♥
Chugga-chugga-chugga...
Tisdag kväll, i Sundsvall City. Munspel och gemenskap, kokta ägg och kokad kola. Jag var som en strykrädd hund innan kursstart. Noll koll. Handledare under construction... Men det gick bra. Ja, det kändes så fantastiskt bra. Som pånyttfödd i pedagogiken, den jag saknat, den som fattats mig så länge. Gamla älskade musikhandledartänk! Mina kursdeltagare verkar nöjda med mig som handledare. Nybörjargruppen var glada att få testa något avancerat och intensivkursdeltagarna var glada att få börja basic. Hur härligt som helst. Musik är fantastiskt på det viset. Att alla uppskattar att mötas, oavsett erfarenhet och bakgrund för att musicera tillsammans. Och det visste nog ingen innan de anmälde sig till kursen, så kanske har de tur att de har en musikhandledare till instruktör/inspiratör... Vem vet? ;)
Muskelvärk och musikhandledning!
Skuggboxning. Höger fot fram, vänster fot bak. Sextio sekunder, si och så många repetitioner för att sedan sätta vänstern i fronten och högern.
Känner mig oerhört löjlig framför hallspegeln, jabbandes som den överviktig lättviktare jag antar att jag borde vara. Men har man varit förkyld så har man och då väljer man bort att gå till Landgrenhallen och boxas med (mot?) riktiga människor. Spegelbilden duger åt skuggboxning à la Amateur Oehman.
Men shit, pommes frites i Midsommarkransen sicken jäkla muskelvärk jag har idag!
Tre dagars jabbande plus blygsam styrketräning och långpromenad, hoppandes mellan klipporna på Sälsten i sällskap av två halvgalna hundar, in the aftermath av en ordentlig förkylning för att vara jag har tärt på kroppen å det absurdaste.
Dessutom!
Tisdagen bjöd på inskolning inför förhoppningsvist kommande vikariat på Särskolan i Kramfors. Här kommer jag att vikariera för världens mesta Markus Mohlin. Musikhandledare och allmänt jätteglad person som behöver ledigt från jobbet fram till sommaren.
Att ha traglat på i snart ett år, för det är snart ett år sedan jag gick ut Musikhandledarlinjen har varit både väldigt kul och väldigt påfrestande.
Ända sedan examinering har jag kretsat runt ett ställe. HVB-hemmet i Hälledal (namnet får ni gissa själva).
Här har jag kämpat och brunnit för att införa estetisk verksamhet i den dagliga verksamheten. Jag har gått ständigt bet och blivit mycket besviken, tvivlat på mig själv som pedagog och svurit mig blå över min situation.
Jag har haft individuella musikmöten med klienter. Mött schizofreni med rytmik, behandlat alkoholdemens med Elvis Presley och sjungit visor med människor som funnit visorna skrämmande.
Jag har mött glädje, sett social och motorisk utveckling och vunnit förtroende hos människor som tappat förtroende för sig själv och världen.
Men alla sagor har tyvärr ett slut och efter att ha stångat pannan blodig för att få återuppta verksamheten gav jag upp och vickade kvar som skötare.
Strax innan jul fick jag ett samtal ifrån en rektor i Ånge. Jag blev erbjuden en åttioprocents tjänst som musiklärare på en högstadieskola och efter mycket om och men tackade jag ja. Att möta skolungdomar med musiken skiljer sig avsevärt från att möta vuxna med psykiska problem, men attans bananer så roligt det var att gå in i en grupp med musik, musik, musik!
Min vistelse i Ånge blev mycket kort (ja, eller det beror ju på hur man ser på saken, men, men). Många olika saker spelade in, men det tar vi en annan gång.
Så där stod jag plötsligt tillbaka i Hälledal. Utan musikverksamhet och med en märkbart svårskuren atmosfär gentemot mig... Men så ringde jag, på ett tips till ovan nämnda Markus Mohlin och på den vägen är det.
Det känns jättekul att hoppa på en musikhandledartjänst. Hur kul som helst, faktiskt och jag hoppas kunna fylla den funktion som Markus har i verksamheten. Jag tror i alla fall att jag kan vara ett rättvist substitut i några månader och tar ju mer än gärna åt mig den fantastiska arbetslivserfarenheten.
Men!
I morgon ska jag åter upp till Kramfors, så det är nog bäst att säga godnatt, pussa mina tjejer (jodå, jag har två) och blunda en stund.
Godnatten, Internetgenerationen!
Ps. "Mina tjejer" är alltså min hustru (Jenny) och min dotter (Lia). I ärlighetens namn har jag två tjejer till: min katt (Asta) och min jämtetik (Waiikie). Dessutom har jag en kille: min jämtehane (Tello). Så! Det var ett onödigt avstickar-PS, men det var det värt ;)
Känner mig oerhört löjlig framför hallspegeln, jabbandes som den överviktig lättviktare jag antar att jag borde vara. Men har man varit förkyld så har man och då väljer man bort att gå till Landgrenhallen och boxas med (mot?) riktiga människor. Spegelbilden duger åt skuggboxning à la Amateur Oehman.
Men shit, pommes frites i Midsommarkransen sicken jäkla muskelvärk jag har idag!
Tre dagars jabbande plus blygsam styrketräning och långpromenad, hoppandes mellan klipporna på Sälsten i sällskap av två halvgalna hundar, in the aftermath av en ordentlig förkylning för att vara jag har tärt på kroppen å det absurdaste.
Dessutom!
Tisdagen bjöd på inskolning inför förhoppningsvist kommande vikariat på Särskolan i Kramfors. Här kommer jag att vikariera för världens mesta Markus Mohlin. Musikhandledare och allmänt jätteglad person som behöver ledigt från jobbet fram till sommaren.
Att ha traglat på i snart ett år, för det är snart ett år sedan jag gick ut Musikhandledarlinjen har varit både väldigt kul och väldigt påfrestande.
Ända sedan examinering har jag kretsat runt ett ställe. HVB-hemmet i Hälledal (namnet får ni gissa själva).
Här har jag kämpat och brunnit för att införa estetisk verksamhet i den dagliga verksamheten. Jag har gått ständigt bet och blivit mycket besviken, tvivlat på mig själv som pedagog och svurit mig blå över min situation.
Jag har haft individuella musikmöten med klienter. Mött schizofreni med rytmik, behandlat alkoholdemens med Elvis Presley och sjungit visor med människor som funnit visorna skrämmande.
Jag har mött glädje, sett social och motorisk utveckling och vunnit förtroende hos människor som tappat förtroende för sig själv och världen.
Men alla sagor har tyvärr ett slut och efter att ha stångat pannan blodig för att få återuppta verksamheten gav jag upp och vickade kvar som skötare.
Strax innan jul fick jag ett samtal ifrån en rektor i Ånge. Jag blev erbjuden en åttioprocents tjänst som musiklärare på en högstadieskola och efter mycket om och men tackade jag ja. Att möta skolungdomar med musiken skiljer sig avsevärt från att möta vuxna med psykiska problem, men attans bananer så roligt det var att gå in i en grupp med musik, musik, musik!
Min vistelse i Ånge blev mycket kort (ja, eller det beror ju på hur man ser på saken, men, men). Många olika saker spelade in, men det tar vi en annan gång.
Så där stod jag plötsligt tillbaka i Hälledal. Utan musikverksamhet och med en märkbart svårskuren atmosfär gentemot mig... Men så ringde jag, på ett tips till ovan nämnda Markus Mohlin och på den vägen är det.
Det känns jättekul att hoppa på en musikhandledartjänst. Hur kul som helst, faktiskt och jag hoppas kunna fylla den funktion som Markus har i verksamheten. Jag tror i alla fall att jag kan vara ett rättvist substitut i några månader och tar ju mer än gärna åt mig den fantastiska arbetslivserfarenheten.
Men!
I morgon ska jag åter upp till Kramfors, så det är nog bäst att säga godnatt, pussa mina tjejer (jodå, jag har två) och blunda en stund.
Godnatten, Internetgenerationen!
Ps. "Mina tjejer" är alltså min hustru (Jenny) och min dotter (Lia). I ärlighetens namn har jag två tjejer till: min katt (Asta) och min jämtetik (Waiikie). Dessutom har jag en kille: min jämtehane (Tello). Så! Det var ett onödigt avstickar-PS, men det var det värt ;)
På min axel
Lia ligger, som en apunge på min axel. Världens bästa bäbis, ur alla tänkbara perspektiv. Inte för att jag, på något sätt vill förminska andra föräldrars kärlek till sina barn, men hur ni än perspektiverar era egna ungar går ändå ingen av dem upp mot min.
Lia inspirerade mig att skriva, häromdagen. Det blev en text, ur bäbisperspektiv (så här apropå perspektiv) och hur en bäbis eventuellt ställer sig till amningsdebatten. Så på så vis blev det en text ur ett samhällskritiskt spädbarns perspektiv och det... är väl intressant!
Vet inte om det blir nåt av texten. Men jag är nöjd. Den känns bra och jag hoppas att jag kommer jobba vidare med den. Att jag hittar en bra melodi att gifta bort den med. Ibland lyckas jag med sånt, men oftast inte.
Vissa texter jag skrivit är jag supernöjd med, men de melodier jag parat ihop dem med duger inte till (vilken är min personliga uppfattning ur "Den inre Kritikerns" perspektiv). Vissa melodier eller musikstycken jag knåpat ihop känner jag mig mycket stolt och mallig över, men då får jag inte texterna att passa in i min symfoni av färg o toner (jo, musik har färger - har ni aldrig hört talas om "the blues" vetja).
Hur som helst har jag hittat ny inspiration i min dotter. Och det känns fint. Hon är så bra på så många sätt och har hon nu fått en musikant till farsa har hon ju också satts in i ett musikaliskt perspektiv. För hur fina melodier eller vassa texter jag lyckas knåpa ihop kommer inget gå upp mot det fina och självklara som min dotter Lia är. Och som en apunge, på sin pappas axel har hon det nog rätt bra. Min inspriration, min kärlek, min framtidstro.
Lia inspirerade mig att skriva, häromdagen. Det blev en text, ur bäbisperspektiv (så här apropå perspektiv) och hur en bäbis eventuellt ställer sig till amningsdebatten. Så på så vis blev det en text ur ett samhällskritiskt spädbarns perspektiv och det... är väl intressant!
Vet inte om det blir nåt av texten. Men jag är nöjd. Den känns bra och jag hoppas att jag kommer jobba vidare med den. Att jag hittar en bra melodi att gifta bort den med. Ibland lyckas jag med sånt, men oftast inte.
Vissa texter jag skrivit är jag supernöjd med, men de melodier jag parat ihop dem med duger inte till (vilken är min personliga uppfattning ur "Den inre Kritikerns" perspektiv). Vissa melodier eller musikstycken jag knåpat ihop känner jag mig mycket stolt och mallig över, men då får jag inte texterna att passa in i min symfoni av färg o toner (jo, musik har färger - har ni aldrig hört talas om "the blues" vetja).
Hur som helst har jag hittat ny inspiration i min dotter. Och det känns fint. Hon är så bra på så många sätt och har hon nu fått en musikant till farsa har hon ju också satts in i ett musikaliskt perspektiv. För hur fina melodier eller vassa texter jag lyckas knåpa ihop kommer inget gå upp mot det fina och självklara som min dotter Lia är. Och som en apunge, på sin pappas axel har hon det nog rätt bra. Min inspriration, min kärlek, min framtidstro.
Första steget mot en annalkande 30-årskris??
Jag har börjat noja mig över (min) vikt. Ställer mig på vågen. 81 kg!!! WTF?! Jag som nyss vägde 76!! Så nu börjar en kamp emot vågen för undertecknad och den lär bli konstig. Å andra sidan vet jag att jag har ätit dåligt sedan jäntan föddes, så jag vet ju vad som måste ändras på. Däremot kan det vara svårt att ändra på ett invant beteende.
Men tack vare det interna nätet, som är så externt som det bara kan vara har jag hjälp av matdagboken.se där jag kan journalföra vad jag stoppar i mig för skit. Som igår kväll: 1 semla, ½ paket Ballerina Kex och dessförinnan pannkakor med ordentligt sockersötad jordgubbssylt... Vad är det för kosthållning, mina damer och herrar? -Dålig!
Jag har upptäckt att jag gnäller mycket i den här bloggen. Men tydligen anklagar jag även andra för att gnälla. Min fru, Jenny påstår att jag sagt att hon bara bitchade hela dagen igår. "Inte alls", svarar jag "Du var glad på kvällen.." Hur charmig är jag då, egentligen?? Inte särskilt, just nu. Men det finns hopp om bätting ;)
Jag är fortfarande sjuk. Snorig till tusen och halsen känns tilltäppt som en "Jagvetintevad".
Gårdagens besök till Barnhälsovården gjorde inte saken bättre, då det diskuterades Lias framtida eventuella vaccinationer, bl.a. mot pneumokocker. Pneumokocker täpper till spädbarnsstrupen så snabbt att de i princip kvävs innan någon vet ordet av. Känns ju bra att pappskallepappa vaknar varje morgon med igentäppt hals och sedan inte kan hålla sig ifrån att pussa på världens bästa bäbis... Jag hoppas att jag snart tillfrisknar så att inte Lia insjuknar. Just nu sover hon så där sött som bara bäbisar kan sova, så att pappas hjärta smälter så där som bara en pappas hjärta kan smälta.
Jag tror att jag kommer försöka hålla mig till enskilda ämnen i fotsatt bloggande. Vet inte vad som kommer dyka upp i skallen, men som gammal poet och allmän byfåne lär nog än det ena än det andra journalföras här i bloggosfären (å, vad jag är löjlig). Blogg och blogg, förresten. Det kan lika gärna bli ett klotterplank, en v-logg eller en bilddagbok av det hela. Rätt vad det är dyker sångtexter eller annan poesi upp. Hmm... maknadsföing via blogg... Att ingen tänkt på deeet tidigare ;)
|
|
|
V
Om ingen fattade det så bloggade Plura under marknadsförandet av Eldkvarn-albumet "Svart Blogg", så jag lekte ironisk skämtare ovan.
Men tack vare det interna nätet, som är så externt som det bara kan vara har jag hjälp av matdagboken.se där jag kan journalföra vad jag stoppar i mig för skit. Som igår kväll: 1 semla, ½ paket Ballerina Kex och dessförinnan pannkakor med ordentligt sockersötad jordgubbssylt... Vad är det för kosthållning, mina damer och herrar? -Dålig!
Jag har upptäckt att jag gnäller mycket i den här bloggen. Men tydligen anklagar jag även andra för att gnälla. Min fru, Jenny påstår att jag sagt att hon bara bitchade hela dagen igår. "Inte alls", svarar jag "Du var glad på kvällen.." Hur charmig är jag då, egentligen?? Inte särskilt, just nu. Men det finns hopp om bätting ;)
Jag är fortfarande sjuk. Snorig till tusen och halsen känns tilltäppt som en "Jagvetintevad".
Gårdagens besök till Barnhälsovården gjorde inte saken bättre, då det diskuterades Lias framtida eventuella vaccinationer, bl.a. mot pneumokocker. Pneumokocker täpper till spädbarnsstrupen så snabbt att de i princip kvävs innan någon vet ordet av. Känns ju bra att pappskallepappa vaknar varje morgon med igentäppt hals och sedan inte kan hålla sig ifrån att pussa på världens bästa bäbis... Jag hoppas att jag snart tillfrisknar så att inte Lia insjuknar. Just nu sover hon så där sött som bara bäbisar kan sova, så att pappas hjärta smälter så där som bara en pappas hjärta kan smälta.
Jag tror att jag kommer försöka hålla mig till enskilda ämnen i fotsatt bloggande. Vet inte vad som kommer dyka upp i skallen, men som gammal poet och allmän byfåne lär nog än det ena än det andra journalföras här i bloggosfären (å, vad jag är löjlig). Blogg och blogg, förresten. Det kan lika gärna bli ett klotterplank, en v-logg eller en bilddagbok av det hela. Rätt vad det är dyker sångtexter eller annan poesi upp. Hmm... maknadsföing via blogg... Att ingen tänkt på deeet tidigare ;)
|
|
|
V
Om ingen fattade det så bloggade Plura under marknadsförandet av Eldkvarn-albumet "Svart Blogg", så jag lekte ironisk skämtare ovan.
Sjuk...
Sjuk och trött och grinig. Gnällig som en gammal gubbe, i väntan på dialys. Ja, det är inte lätt att vara kille och sjuk har det sagts mig. Men hur gör jag då för att kurera mig??
Jo: Jag tar en lååång promenad med hundarna. Viker av från Brunnshusgatan, till vänster och pulsar nerför backen mellan korsningen Bergsgatan-Norra Kyrkogatan och gamla tobaksmonopolets gigantiska byggnadskomplex (eller ja, gigantiskt och gigantiskt, men tänk på att jag bor i Härnösand - inte New York). Allt detta för att ta mig in på en glashal gångväg där hundarna kan göra ifrån sig obemärkt så att jag slipper nöjet att knalla runt halva stan med två svarta påsar som väger tungt o luktar illa.
Vidare över Hernöverkens parkering, här är halt, halt, halt och sedan förbi DK Bottens klubblokaler och ut på Sälsten. Det är varmt ute och jag är varmt klädd och jag svettas som en spädgris över öppen eld.
Så hur fortsätter promenaden??
Jo: Jag och hundarna hoppar runt mellan de istäckta stenarna, ut mot klipporna på Sälsten. Hur ska jag orka gå hem, det här är ju jätteutmattande.. "Jag vet! Jag tar o lirar lite munspell för glatta livet så att jag blir andfådd och får en tillstymmelse till blodsmak i halsen!!"
Är det sedan konstigt att jag blir än mer trött och sjuk och grinig och gnällig som arton sexuellt frustrerade gamla gubbar, i väntan på dialyssköterskan som är jättesnygg men som också är alldeles för ointresserad av äldre män. Jag gnäller och gnäller om hur sjuk och hur trött jag är och drar ner humöret hos alla runtomkring mig..
Hur gör jag då för att hålla humöret uppe??
Jo: Viss tröst har jag i en söt bäbis. Min bäbis! Lia ♥ min sötaste dotter. Å andra sidan är Lia ganska sur idag och gillar inte sin pappa som är snorig och kraxig och gnällig. Så viss annan tröst har jag i en kopp kaffe och en hembakt semla. Kan det bli bättre? Jadå, en glad fru, en nyäten och glad Lia och två nöjda hundar plus en tre i Norrstaden som heter duga ;)
Så jag må vara sjuk och jag må vara grinig. Svettig som en spädgris och ack, så trött... Men jag har det ju rätt bra ändå, eller hur.
Jo: Jag tar en lååång promenad med hundarna. Viker av från Brunnshusgatan, till vänster och pulsar nerför backen mellan korsningen Bergsgatan-Norra Kyrkogatan och gamla tobaksmonopolets gigantiska byggnadskomplex (eller ja, gigantiskt och gigantiskt, men tänk på att jag bor i Härnösand - inte New York). Allt detta för att ta mig in på en glashal gångväg där hundarna kan göra ifrån sig obemärkt så att jag slipper nöjet att knalla runt halva stan med två svarta påsar som väger tungt o luktar illa.
Vidare över Hernöverkens parkering, här är halt, halt, halt och sedan förbi DK Bottens klubblokaler och ut på Sälsten. Det är varmt ute och jag är varmt klädd och jag svettas som en spädgris över öppen eld.
Så hur fortsätter promenaden??
Jo: Jag och hundarna hoppar runt mellan de istäckta stenarna, ut mot klipporna på Sälsten. Hur ska jag orka gå hem, det här är ju jätteutmattande.. "Jag vet! Jag tar o lirar lite munspell för glatta livet så att jag blir andfådd och får en tillstymmelse till blodsmak i halsen!!"
Är det sedan konstigt att jag blir än mer trött och sjuk och grinig och gnällig som arton sexuellt frustrerade gamla gubbar, i väntan på dialyssköterskan som är jättesnygg men som också är alldeles för ointresserad av äldre män. Jag gnäller och gnäller om hur sjuk och hur trött jag är och drar ner humöret hos alla runtomkring mig..
Hur gör jag då för att hålla humöret uppe??
Jo: Viss tröst har jag i en söt bäbis. Min bäbis! Lia ♥ min sötaste dotter. Å andra sidan är Lia ganska sur idag och gillar inte sin pappa som är snorig och kraxig och gnällig. Så viss annan tröst har jag i en kopp kaffe och en hembakt semla. Kan det bli bättre? Jadå, en glad fru, en nyäten och glad Lia och två nöjda hundar plus en tre i Norrstaden som heter duga ;)
Så jag må vara sjuk och jag må vara grinig. Svettig som en spädgris och ack, så trött... Men jag har det ju rätt bra ändå, eller hur.
Tankar i Skymningslandet
5 över 23:30! Tjugofem i tolv på natten, på ett lakan bredvid katten ligger mor och dotter Öhman, som två änglar i mitt ögas omfång. I sidoseendet, i periferin ligger de och myser som bara ett mamma och ett barn kan göra.
Själv ligger jag på mage, som en annan fjortis med laptopen framför mig och knackar ner en massa meningslösa tankar som jag ändå säkert glömt i morgon bitti. Men det kanske är lika bra att skriva av sig innan det är dags att kliva på återtåget till Hell Valley för ännu ett arbetspass à 24 timmar.
Men kanske har jag gjort mig förtjänt av att vara fjortis. Att vara nördig o blogga en stund, twittra någon rad, kolla mailen, like-a vad som like-as bör på Facebook och sedan kyssa mina tjejer godnatt och slumra några timmar. How about that?! Sounds like a plan!
Själv ligger jag på mage, som en annan fjortis med laptopen framför mig och knackar ner en massa meningslösa tankar som jag ändå säkert glömt i morgon bitti. Men det kanske är lika bra att skriva av sig innan det är dags att kliva på återtåget till Hell Valley för ännu ett arbetspass à 24 timmar.
Men kanske har jag gjort mig förtjänt av att vara fjortis. Att vara nördig o blogga en stund, twittra någon rad, kolla mailen, like-a vad som like-as bör på Facebook och sedan kyssa mina tjejer godnatt och slumra några timmar. How about that?! Sounds like a plan!
Om ryggont:
Av all fysisk smärta jag själv hittills utstått så tror jag inte att jag vet någon smärta värre än när ryggen smärtar ihop sig. I bästa fall lyckas jag svära mig blå och gråta blod medan jag tar itu med dagens alla bestyr. Värken är värre än den hårdaste pungspark och jag känner mig begränsad i vad jag än gör.
Ryggont är ett jäkla aber! Irriterar som en envis geting i juli och värker som tusen små epiduralnålar (jotack, jag har gjort en lumbarpunktion så jag kan allt relatera till epiduralbedövningsnålssmärta).
Men vad som just nu känns värst är att jag vet så väl att jag har det onödiga ryggontet pga att jag burit runt Lia (min käraste dotter) på axeln och belastat nacke, rygg och skuldror in absurdum. Så jag känner mig heldum! Nu ska jag sluta klaga. Gnällbloggar är för överklassen (kolla in Katrin Nazütomierzka eller någon av de andra gökarna för vidare gnällande eller rentav trevligheter)!
Ryggont är ett jäkla aber! Irriterar som en envis geting i juli och värker som tusen små epiduralnålar (jotack, jag har gjort en lumbarpunktion så jag kan allt relatera till epiduralbedövningsnålssmärta).
Men vad som just nu känns värst är att jag vet så väl att jag har det onödiga ryggontet pga att jag burit runt Lia (min käraste dotter) på axeln och belastat nacke, rygg och skuldror in absurdum. Så jag känner mig heldum! Nu ska jag sluta klaga. Gnällbloggar är för överklassen (kolla in Katrin Nazütomierzka eller någon av de andra gökarna för vidare gnällande eller rentav trevligheter)!
I skuggan av Kvällsöppet!
Som en diskussion i Big Brother-huset. Gårdagens Kvällsöppet i TV4, alltså. Tung debatt om amning; Förespråkare mot "njae-sägare", Cissi Wallin med Ipaden i högsta hugg (hur hon lyckas med konststycket att twittra, snacka o leda ett teveprogram samtidigt är faktiskt rätt imponerande - eller så är jag bara för mycket man) och snyfthistorier blandas upp med otåliga rojalister som väntar på att få säga sitt om bevarandet av den schwenska monarkin. Jag anser själv att amning är likamed utfodring; ett barn får sin föda, sin närhet och tröst. Mammas bröst blir tryggheten i den stora världen. De barn som inte ammas får sin näring, tröst o trygghet via en nappflaska och kan kanske utfodras av såväl mamma som pappa. Men här finns heller inget rätt eller fel. Bäbis önskar äta och då ska bäbis FÅ äta. Du som stör dig på eller obehagas av bröst och bäbisar - what's the matter? Går du igång, eller? Jag menar alltså att om amning ses som något perverst är det nog snarare åsiktsinnehavarens sexuella referenser som spökar. OCH! Debatten kukar ur, å det absurdaste när feminism åberopas och det hävdas att män och fäder skulle diskrimineras pga amning(?)! Jag ser det så här: Min dotter helammas, av sin mamma, min fru. Aldrig har jag ens i min vildaste fantasi (och mina fantasier kan vara rätt vilda) ansett mig själv vara diskriminerad för att jag är född outrustad med en riklig mjölkproduktion i bröstkörtlarna. Jag skulle aldrig vilja amma min dotter, jag skulle aldrig lägga henne till mitt bröst för någon sjuk "jämställdhets" skull eller ens "for the sake of bounding". Så nu sitter jag med en Ipad-knockoff i högsta hugg och beklagar mig i skuggan av gårdagens Kvällsöppet, där debatten var som en diskussion i Big Brother-huset. Jag tänker att amning är bra och att jämställdhet kan dras in absurdum. Lika lön och lika värde men för helsicke: ICKE LIKA ANATOMI!
