Sjuk...
Sjuk och trött och grinig. Gnällig som en gammal gubbe, i väntan på dialys. Ja, det är inte lätt att vara kille och sjuk har det sagts mig. Men hur gör jag då för att kurera mig??
Jo: Jag tar en lååång promenad med hundarna. Viker av från Brunnshusgatan, till vänster och pulsar nerför backen mellan korsningen Bergsgatan-Norra Kyrkogatan och gamla tobaksmonopolets gigantiska byggnadskomplex (eller ja, gigantiskt och gigantiskt, men tänk på att jag bor i Härnösand - inte New York). Allt detta för att ta mig in på en glashal gångväg där hundarna kan göra ifrån sig obemärkt så att jag slipper nöjet att knalla runt halva stan med två svarta påsar som väger tungt o luktar illa.
Vidare över Hernöverkens parkering, här är halt, halt, halt och sedan förbi DK Bottens klubblokaler och ut på Sälsten. Det är varmt ute och jag är varmt klädd och jag svettas som en spädgris över öppen eld.
Så hur fortsätter promenaden??
Jo: Jag och hundarna hoppar runt mellan de istäckta stenarna, ut mot klipporna på Sälsten. Hur ska jag orka gå hem, det här är ju jätteutmattande.. "Jag vet! Jag tar o lirar lite munspell för glatta livet så att jag blir andfådd och får en tillstymmelse till blodsmak i halsen!!"
Är det sedan konstigt att jag blir än mer trött och sjuk och grinig och gnällig som arton sexuellt frustrerade gamla gubbar, i väntan på dialyssköterskan som är jättesnygg men som också är alldeles för ointresserad av äldre män. Jag gnäller och gnäller om hur sjuk och hur trött jag är och drar ner humöret hos alla runtomkring mig..
Hur gör jag då för att hålla humöret uppe??
Jo: Viss tröst har jag i en söt bäbis. Min bäbis! Lia ♥ min sötaste dotter. Å andra sidan är Lia ganska sur idag och gillar inte sin pappa som är snorig och kraxig och gnällig. Så viss annan tröst har jag i en kopp kaffe och en hembakt semla. Kan det bli bättre? Jadå, en glad fru, en nyäten och glad Lia och två nöjda hundar plus en tre i Norrstaden som heter duga ;)
Så jag må vara sjuk och jag må vara grinig. Svettig som en spädgris och ack, så trött... Men jag har det ju rätt bra ändå, eller hur.
Jo: Jag tar en lååång promenad med hundarna. Viker av från Brunnshusgatan, till vänster och pulsar nerför backen mellan korsningen Bergsgatan-Norra Kyrkogatan och gamla tobaksmonopolets gigantiska byggnadskomplex (eller ja, gigantiskt och gigantiskt, men tänk på att jag bor i Härnösand - inte New York). Allt detta för att ta mig in på en glashal gångväg där hundarna kan göra ifrån sig obemärkt så att jag slipper nöjet att knalla runt halva stan med två svarta påsar som väger tungt o luktar illa.
Vidare över Hernöverkens parkering, här är halt, halt, halt och sedan förbi DK Bottens klubblokaler och ut på Sälsten. Det är varmt ute och jag är varmt klädd och jag svettas som en spädgris över öppen eld.
Så hur fortsätter promenaden??
Jo: Jag och hundarna hoppar runt mellan de istäckta stenarna, ut mot klipporna på Sälsten. Hur ska jag orka gå hem, det här är ju jätteutmattande.. "Jag vet! Jag tar o lirar lite munspell för glatta livet så att jag blir andfådd och får en tillstymmelse till blodsmak i halsen!!"
Är det sedan konstigt att jag blir än mer trött och sjuk och grinig och gnällig som arton sexuellt frustrerade gamla gubbar, i väntan på dialyssköterskan som är jättesnygg men som också är alldeles för ointresserad av äldre män. Jag gnäller och gnäller om hur sjuk och hur trött jag är och drar ner humöret hos alla runtomkring mig..
Hur gör jag då för att hålla humöret uppe??
Jo: Viss tröst har jag i en söt bäbis. Min bäbis! Lia ♥ min sötaste dotter. Å andra sidan är Lia ganska sur idag och gillar inte sin pappa som är snorig och kraxig och gnällig. Så viss annan tröst har jag i en kopp kaffe och en hembakt semla. Kan det bli bättre? Jadå, en glad fru, en nyäten och glad Lia och två nöjda hundar plus en tre i Norrstaden som heter duga ;)
Så jag må vara sjuk och jag må vara grinig. Svettig som en spädgris och ack, så trött... Men jag har det ju rätt bra ändå, eller hur.
Kommentarer
Trackback
