Muskelvärk och musikhandledning!
Skuggboxning. Höger fot fram, vänster fot bak. Sextio sekunder, si och så många repetitioner för att sedan sätta vänstern i fronten och högern.
Känner mig oerhört löjlig framför hallspegeln, jabbandes som den överviktig lättviktare jag antar att jag borde vara. Men har man varit förkyld så har man och då väljer man bort att gå till Landgrenhallen och boxas med (mot?) riktiga människor. Spegelbilden duger åt skuggboxning à la Amateur Oehman.
Men shit, pommes frites i Midsommarkransen sicken jäkla muskelvärk jag har idag!
Tre dagars jabbande plus blygsam styrketräning och långpromenad, hoppandes mellan klipporna på Sälsten i sällskap av två halvgalna hundar, in the aftermath av en ordentlig förkylning för att vara jag har tärt på kroppen å det absurdaste.
Dessutom!
Tisdagen bjöd på inskolning inför förhoppningsvist kommande vikariat på Särskolan i Kramfors. Här kommer jag att vikariera för världens mesta Markus Mohlin. Musikhandledare och allmänt jätteglad person som behöver ledigt från jobbet fram till sommaren.
Att ha traglat på i snart ett år, för det är snart ett år sedan jag gick ut Musikhandledarlinjen har varit både väldigt kul och väldigt påfrestande.
Ända sedan examinering har jag kretsat runt ett ställe. HVB-hemmet i Hälledal (namnet får ni gissa själva).
Här har jag kämpat och brunnit för att införa estetisk verksamhet i den dagliga verksamheten. Jag har gått ständigt bet och blivit mycket besviken, tvivlat på mig själv som pedagog och svurit mig blå över min situation.
Jag har haft individuella musikmöten med klienter. Mött schizofreni med rytmik, behandlat alkoholdemens med Elvis Presley och sjungit visor med människor som funnit visorna skrämmande.
Jag har mött glädje, sett social och motorisk utveckling och vunnit förtroende hos människor som tappat förtroende för sig själv och världen.
Men alla sagor har tyvärr ett slut och efter att ha stångat pannan blodig för att få återuppta verksamheten gav jag upp och vickade kvar som skötare.
Strax innan jul fick jag ett samtal ifrån en rektor i Ånge. Jag blev erbjuden en åttioprocents tjänst som musiklärare på en högstadieskola och efter mycket om och men tackade jag ja. Att möta skolungdomar med musiken skiljer sig avsevärt från att möta vuxna med psykiska problem, men attans bananer så roligt det var att gå in i en grupp med musik, musik, musik!
Min vistelse i Ånge blev mycket kort (ja, eller det beror ju på hur man ser på saken, men, men). Många olika saker spelade in, men det tar vi en annan gång.
Så där stod jag plötsligt tillbaka i Hälledal. Utan musikverksamhet och med en märkbart svårskuren atmosfär gentemot mig... Men så ringde jag, på ett tips till ovan nämnda Markus Mohlin och på den vägen är det.
Det känns jättekul att hoppa på en musikhandledartjänst. Hur kul som helst, faktiskt och jag hoppas kunna fylla den funktion som Markus har i verksamheten. Jag tror i alla fall att jag kan vara ett rättvist substitut i några månader och tar ju mer än gärna åt mig den fantastiska arbetslivserfarenheten.
Men!
I morgon ska jag åter upp till Kramfors, så det är nog bäst att säga godnatt, pussa mina tjejer (jodå, jag har två) och blunda en stund.
Godnatten, Internetgenerationen!
Ps. "Mina tjejer" är alltså min hustru (Jenny) och min dotter (Lia). I ärlighetens namn har jag två tjejer till: min katt (Asta) och min jämtetik (Waiikie). Dessutom har jag en kille: min jämtehane (Tello). Så! Det var ett onödigt avstickar-PS, men det var det värt ;)
Känner mig oerhört löjlig framför hallspegeln, jabbandes som den överviktig lättviktare jag antar att jag borde vara. Men har man varit förkyld så har man och då väljer man bort att gå till Landgrenhallen och boxas med (mot?) riktiga människor. Spegelbilden duger åt skuggboxning à la Amateur Oehman.
Men shit, pommes frites i Midsommarkransen sicken jäkla muskelvärk jag har idag!
Tre dagars jabbande plus blygsam styrketräning och långpromenad, hoppandes mellan klipporna på Sälsten i sällskap av två halvgalna hundar, in the aftermath av en ordentlig förkylning för att vara jag har tärt på kroppen å det absurdaste.
Dessutom!
Tisdagen bjöd på inskolning inför förhoppningsvist kommande vikariat på Särskolan i Kramfors. Här kommer jag att vikariera för världens mesta Markus Mohlin. Musikhandledare och allmänt jätteglad person som behöver ledigt från jobbet fram till sommaren.
Att ha traglat på i snart ett år, för det är snart ett år sedan jag gick ut Musikhandledarlinjen har varit både väldigt kul och väldigt påfrestande.
Ända sedan examinering har jag kretsat runt ett ställe. HVB-hemmet i Hälledal (namnet får ni gissa själva).
Här har jag kämpat och brunnit för att införa estetisk verksamhet i den dagliga verksamheten. Jag har gått ständigt bet och blivit mycket besviken, tvivlat på mig själv som pedagog och svurit mig blå över min situation.
Jag har haft individuella musikmöten med klienter. Mött schizofreni med rytmik, behandlat alkoholdemens med Elvis Presley och sjungit visor med människor som funnit visorna skrämmande.
Jag har mött glädje, sett social och motorisk utveckling och vunnit förtroende hos människor som tappat förtroende för sig själv och världen.
Men alla sagor har tyvärr ett slut och efter att ha stångat pannan blodig för att få återuppta verksamheten gav jag upp och vickade kvar som skötare.
Strax innan jul fick jag ett samtal ifrån en rektor i Ånge. Jag blev erbjuden en åttioprocents tjänst som musiklärare på en högstadieskola och efter mycket om och men tackade jag ja. Att möta skolungdomar med musiken skiljer sig avsevärt från att möta vuxna med psykiska problem, men attans bananer så roligt det var att gå in i en grupp med musik, musik, musik!
Min vistelse i Ånge blev mycket kort (ja, eller det beror ju på hur man ser på saken, men, men). Många olika saker spelade in, men det tar vi en annan gång.
Så där stod jag plötsligt tillbaka i Hälledal. Utan musikverksamhet och med en märkbart svårskuren atmosfär gentemot mig... Men så ringde jag, på ett tips till ovan nämnda Markus Mohlin och på den vägen är det.
Det känns jättekul att hoppa på en musikhandledartjänst. Hur kul som helst, faktiskt och jag hoppas kunna fylla den funktion som Markus har i verksamheten. Jag tror i alla fall att jag kan vara ett rättvist substitut i några månader och tar ju mer än gärna åt mig den fantastiska arbetslivserfarenheten.
Men!
I morgon ska jag åter upp till Kramfors, så det är nog bäst att säga godnatt, pussa mina tjejer (jodå, jag har två) och blunda en stund.
Godnatten, Internetgenerationen!
Ps. "Mina tjejer" är alltså min hustru (Jenny) och min dotter (Lia). I ärlighetens namn har jag två tjejer till: min katt (Asta) och min jämtetik (Waiikie). Dessutom har jag en kille: min jämtehane (Tello). Så! Det var ett onödigt avstickar-PS, men det var det värt ;)
Kommentarer
Trackback
