Spöka!
Jag har ont i ryggen! Det är ett gammalt diskbråck som spökar.
Som Laban!
Han kan också spöka ibland. Ingen blir rädd för Laban och jag blir inte rädd över det onda i ryggen. Jag vet att det gör ont för att jag är otränad och avslappnad i området runt det gamla diskbråcket (låter som att jag vore hundra år gammal, det är jag ju inte).
På höger ringfingerknoge har jag sår. Det började som torr hud men vill aldrig läka. Ingen salva hjälper! Har haft det i ett par veckor. Igår blödde det! Lite lagomt spontant och olämpligt.
Vem spökar här?
- Ingen aning!
DÅ kan jag bli lite rädd. Infektion? ---> Inflammation? ---> Komplikation? ----> Amputation?! Slipper gärna bli av med ett finger, särskilt mitt guitarstrummingfinger...
Peppar, peppar, ta i trä!
Fingerbråck? -Usch och blä!
Var är jag?
Jag blir glad när jag läser allas statusuppdateringar på Facebook. Där karriären är perfekt, där allt klaffar och där ingen mår dåligt. De där själaglada mänskorna som har lyckats så bra. Som har en plats! Som gör skillnad...
Och så tänker jag på var jag själv står.
Nu tänker jag enbart på var jag står i förhållande till var jag vill vara, karriärsligt och själsligt och betydande utanför innersta kretsen, familjen, etc. Jag gör absolut inte vad jag ville göra. Läraryrket var något jag aldrig ville prova. Efter att jag fått mitt kall, ja, mitt kall; många snackar om kall men jag har vetat och känt och andats vad jag är ämnad att hålla på med sen den dag jag satte min fot på Musikhandledarlinjen första gången 2008.
Jag vill nå människor! Bejaka! Ge människor upplevelsen av musik. Tala om "varats olidliga lätthet", den anser jag uthärdlig med lite klapp och klang.
Vem når jag nu? Slackern? Mobbaren? Skolkaren?
Vill jag nå dem?
-Självklart!
Kan jag nå dem?
-Självklart!
Når jag dem i min roll som "lärare"?
-Nä, det gör jag inte. Jag stångar en vägg. En vägg jag aldrig skulle hamna framför. Hur blev det så? Hur försvann jag? Var tappade jag mig själv och hur plockar jag upp mig? Skärvorna av mig...
Glädjas åt andra är underbart! Jag unnar mina vänner och kollegor allt gott, de har kämpat och förtjänat allt de har fått... Jag önskar bara att jag också kunde möta glädjen en gång. Att få lyckas. Att få nå någon, några, ett helt gäng som faktiskt vill bli nådda... Som lärare är jag dömd på förhand; jag är en fiende, jag symboliserar något dåligt. Hur jag hamnade här har jag glömt för längesen. Jag vet bara vad jag känner: sorg. Sorg och ett obehagligt illamående. Kräkaskänslor!
Nu är jag ledsen. Jag har gjort mig ledsen. Jag sparkar liksom igång hela karusellen när jag skriver... Kanske ska strunta i att publicera det här... Å andra sidan har jag inga besökare. Lat mans dagbok! Tänk om jag orkade fatta en jäkla penna...
Till Dan
Facebook; Här ser jag vad som hänt.. Här får jag reda på det. Att du är död. Cancern tog dig. Borta. Slocknad... Jag har knappt träffat dig. Hur har du kunnat göra sånt intryck? Hur har du lämnat såna spår? Jag kan dina sånger, fast jag aldrig hört dig sjunga. Aldrig spelat med dig, annat än indirekt. Hur jag saknar dig! Du är så bra. Vilken lirare... Dan Kjellin! Du fattas oss alla, vi som känner dig, vi som aldrig fick lära känna dig och vi som känt någon som dig. Sov i ro, Dan. Vi tycker mycket om dig och tack för önskan om rik dag på jorden.
