(erik)LINUSÖhman

"Håll hennes händer" säger sköterskan. Lia ligger på rygg och jollrar. Hon tittar upp på mig och skrattar. Jag möter hennes blick. Försöker behålla lugnet medan jag håller hennes händer i mina. Jag pratar med henne. Hon skrattar och jollrar. Hon är en stjärna som på något magiskt konstigt sätt väcker tusen superstarka känslor hos mig bara genom att le. Hon är glad och nöjd, Hon litar på pappa som alltid gör allt han kan för att hon ska känna sig trygg och älskad. Sköterskorna räknar ner från tre och sticker varsin kanyl i Lias lår... Lia hajar till. Hon stirrar mig i ögonen i en sekund som lika gärna kunde vara en timma. Sedan vrålar hon av rädsla och chock och smärta. Hon skriker och sprattlar och tårarna BOKSTAVLIGEN sprutar ur hennes vackra blåa superledsna ögon. "Nu kan hon få komma till pappa o bli tröstad", säger sköterskan. Jag trycker Lia mot mitt bröst och kramar henne. Hon jollrar osammanhängande och pratgråter. När hon hoppar över till sin mammas famn möts våra blickar igen. Jag känner att hon vill uttrycka från djupet av sitt bäbishjärta: "Varför, pappa? Varför?!" Jag drar slutsatsen att jag alltid kommer att våndas inför framtida vaccinationer. Och Lia lär ju inte gilla läget heller, för den delen. Men då är det skönt att veta att min bäbis ändå älskar mig, trots sveket hos Barnhälsovården ♥