På min axel
Lia ligger, som en apunge på min axel. Världens bästa bäbis, ur alla tänkbara perspektiv. Inte för att jag, på något sätt vill förminska andra föräldrars kärlek till sina barn, men hur ni än perspektiverar era egna ungar går ändå ingen av dem upp mot min.
Lia inspirerade mig att skriva, häromdagen. Det blev en text, ur bäbisperspektiv (så här apropå perspektiv) och hur en bäbis eventuellt ställer sig till amningsdebatten. Så på så vis blev det en text ur ett samhällskritiskt spädbarns perspektiv och det... är väl intressant!
Vet inte om det blir nåt av texten. Men jag är nöjd. Den känns bra och jag hoppas att jag kommer jobba vidare med den. Att jag hittar en bra melodi att gifta bort den med. Ibland lyckas jag med sånt, men oftast inte.
Vissa texter jag skrivit är jag supernöjd med, men de melodier jag parat ihop dem med duger inte till (vilken är min personliga uppfattning ur "Den inre Kritikerns" perspektiv). Vissa melodier eller musikstycken jag knåpat ihop känner jag mig mycket stolt och mallig över, men då får jag inte texterna att passa in i min symfoni av färg o toner (jo, musik har färger - har ni aldrig hört talas om "the blues" vetja).
Hur som helst har jag hittat ny inspiration i min dotter. Och det känns fint. Hon är så bra på så många sätt och har hon nu fått en musikant till farsa har hon ju också satts in i ett musikaliskt perspektiv. För hur fina melodier eller vassa texter jag lyckas knåpa ihop kommer inget gå upp mot det fina och självklara som min dotter Lia är. Och som en apunge, på sin pappas axel har hon det nog rätt bra. Min inspriration, min kärlek, min framtidstro.
Lia inspirerade mig att skriva, häromdagen. Det blev en text, ur bäbisperspektiv (så här apropå perspektiv) och hur en bäbis eventuellt ställer sig till amningsdebatten. Så på så vis blev det en text ur ett samhällskritiskt spädbarns perspektiv och det... är väl intressant!
Vet inte om det blir nåt av texten. Men jag är nöjd. Den känns bra och jag hoppas att jag kommer jobba vidare med den. Att jag hittar en bra melodi att gifta bort den med. Ibland lyckas jag med sånt, men oftast inte.
Vissa texter jag skrivit är jag supernöjd med, men de melodier jag parat ihop dem med duger inte till (vilken är min personliga uppfattning ur "Den inre Kritikerns" perspektiv). Vissa melodier eller musikstycken jag knåpat ihop känner jag mig mycket stolt och mallig över, men då får jag inte texterna att passa in i min symfoni av färg o toner (jo, musik har färger - har ni aldrig hört talas om "the blues" vetja).
Hur som helst har jag hittat ny inspiration i min dotter. Och det känns fint. Hon är så bra på så många sätt och har hon nu fått en musikant till farsa har hon ju också satts in i ett musikaliskt perspektiv. För hur fina melodier eller vassa texter jag lyckas knåpa ihop kommer inget gå upp mot det fina och självklara som min dotter Lia är. Och som en apunge, på sin pappas axel har hon det nog rätt bra. Min inspriration, min kärlek, min framtidstro.
Kommentarer
Trackback
